daily sandy sheen

Are you in my class?
No, not anymore.

Med Lund äntligen i backspegeln, kan jag nu med nyktra ögon blicka tillbaka på en period av mitt liv präglad av skit, skit, och åter skit. Allt som allt kan jag bara dra mig till minnes en enda episod värd namnet från mina dryga tio månader i staden; en episod jag redan förvandlat till ett färdigt kapitel till mina kommande memoarer, med arbetstiteln "Mitt liv och mina djur". Och även om jag hatar vad Daily Sandy Sheen har blivit - jag skulle fan inte pissa på min blogg om den började brinna - tänker jag dela med mig av den här. Varsågod.

---

XIV


Det var när jag låg vid Lunds universitet - mestadels i fosterställning - som jag genomled min första, men långt ifrån värsta, sexuella kris.

Jag hade inte varit tillräckligt snabb att lämna mina tonårs Lindås efter studenten. Redan i september uppvisade jag tecken på psykisk ohälsa under mitt värdskap för kycklingfestivalen. När jag i januari till slut tog steget och flyttade, var det med en fullt utblommad depression och plågad av förföljelsemani.

Mitt livs första egna bostad, ett studentrum i korridor, var i sina bästa stunder sterilt och ogästvänligt. Hela rummet gick i vitt, vilket säkert var bra mot min nedstämdhet, men gav fritt spelrum åt spindeln i mitt vänstra öga (vilken jag slutligen lyckades bli kvitt efter en blodig uppgörelse ett kvartssekel senare). Väggarna var alldeles kala, så när som på Oscar Guedra, en afrikansk pojke jag lärt känna på gymnasiet, som hängde som pinuppa i tamburen. Han satt där mest på kul: jag var mycket för ironi, och jag visste att Guedra själv - som även han flyttat till staden med sin blivande, framlidna hustru - skulle uppskatta skämtet när han kom och hälsade på. Han kom aldrig och hälsade på.

Det var en märklig korridor jag satt min fot på. Samtliga av det tjugotal som bodde här var aktiva i ett eller annat kristet samfund, undantaget mig och en kille som bodde snett mittemot. Han såg ut som Zlatan Ibrahimovic men var hallänning, eller om det var tvärtom, och hade en flickvän som gick första året på gymnasiet. Skulle jag bli du med någon, skulle det få bli med honom.

Här förde jag en tyst, om än inte direkt ensam tillvaro. Jag lärde känna en grabb från min kurs, som började komma på besök i tid och otid. En kväll sov John över. Han somnade tidigt, utan att klä av sig eller säga godnatt. Typiskt John, tänkte jag och log. Alltid en skugga av sitt forna jag. Fortfarande pigg gick jag ut till köket för att äta något. Grannen från snett mittemot var där och lagade fyllemat. Vi råkade genast i samspråk, och tycktes befinna oss på någorlunda samma våglängd. Så plötsligt, som en blixt från klar himmel:

- Sandy, är du homosexuell?

- Nej, svarade jag utan vidare.

Jag var ganska säker på min sak. Runt den här tiden hade jag en återkommande dröm. Jag låg till sängs, med en kvinna på min vänstra sida och en man på min högra. Han vacker, hon rätt så alldaglig. (Jag stor näsa.) Kvinnan hade täcke över sig, men det blev inget över till mig och mannen. Vi var båda nakna och hårda, och hjälptes åt att runka av varandra. Han kom för det mesta, men aldrig jag. Snart hade jag tröttnat och krupit under täcket med kvinnan i stället.

Ändå blev jag ställd av min grannes konfrontation. För att bli kvitt misstankarna försökte jag under veckorna som följde bete mig så utstuderat heterosexuellt jag bara kunde. Jag fyllde min hylla i kylskåpet med rött kött och öl. Jag slutade bära hawaiiskjorta. Jag förklarade för kurskamraten att jag behövde vara för mig själv ett tag. Jag gjorde ett försök att odla skägg, men det slutade bara i tårar. Varje gång jag skulle gå utanför dörren stod jag framför spegeln med "I'm A Man" ur högtalarna för att komma i stämning. (Bo Diddley hade precis gått ur tiden, och möjligen hyste jag en förhoppning om att hans rotlösa ande skulle välja att slå sig ner i just mina ljumskar. Jag säger möjligen, för jag var inte spirituell på den tiden.) Men det räckte ändå inte. Det behövdes något mer.

Jag hade tur. Hon hade kommit från Stockholm för att bli sjuksköterska. Jag tyckte inte överdrivet mycket om henne, men jag var man och hon var kvinna, och det var det enda som betydde något. Hon haltade lätt, varför visste jag inte, men det passade mig utmärkt; ju längre tid det tog för oss att gå genom korridoren tillsammans, desto större chans att vi skulle stöta ihop med grannen. Hon föredrog dock sin luftiga bostadsrätt framför mitt unkna råtthål, och det hände sig aldrig att grannen såg mig i kvinnligt sällskap. Min älskarinna förblev okänd, min sexualitet oviss.

Jag lät mig dock inte nedslås, utan blev snarare mer och mer målmedveten i min kamp för upprättelse. En kväll var det fest på korridoren. Ofestligare tillställning har jag nog varken förr eller senare varit med om. Jag själv, grannen från snett mittemot, och en tjej med valrossproportioner var de enda som drack som män. När det började skymma föreslog min granne att vi båda skulle lämna långbordet och det andefattiga sällskapet och gå på nation i stället. Lättad antog jag förslaget - hade jag slutligen lyckats övertyga honom om att jag var av rätt virke?

Vi satt vid ett litet bord, omgivna av högtalare, vilket begränsade våra möjligheter att föra en konversation. Det fanns ändå inte mycket att säga. Vi var två män som drack öl och tittade på kvinnor tillsammans; jag njöt av varenda sekund. I pausen som uppstod då en dålig låt tonade ut och nästa valdes ut, lutade sig min granne förtroligt fram över bordet.

- Sandy... är du homosexuell?

Jag hade levt ut min heterosexualitet på de mest groteska sätt. Jag hade suttit bredbent på allmän plats. Jag hade låtit en kvinna skända min kropp. (Åtta gånger.) Jag hade, i en svag stund, blottat mig för en grupp högstadieflickor. Och allt hade varit förgäves. Jag kände ilskan stiga inom mig.

- Nej, jag är fan inte homosexuell.

Skulle jag flyga på honom? Han var starkare än jag, det var alla. Han hade nog hursomhelst sett det som en come-on. Där och då bestämde jag mig för att bli dyngrak.

Veckorna gick. Mitt förhållande med den lilla halta rann ut i ingenting. I samma veva inträffade dock något för historien viktigt. En tjej i korridoren, den med drag av valross, hade sett mig i sällskap med kvinnan, och hörde sig för om vi var ett par. Jo, ljög jag, vi kilar stadigt. Valrosstjejen och grannen var nära vänner. Det här var ett halmstrå jag inte tänkte släppa taget om.

Kort därefter stötte jag på grannen i korridoren. Vi hade inte pratat med varandra sedan vår ödesdigra utekväll tillsammans. Jag kom från tvättstugan och försökte balansera min samlade garderob mellan knäna och hakspetsen. Strumpor störtdök från mina sidor som råttor från ett sjunkande skepp. När jag försökte ta i handtaget hamnade halva högen på golvet. Min granne var snabbt framme och öppnade dörren åt mig. Jag klev in och dumpade kläderna på min fläckiga, sannolikt möglande madrass, som nu såg tunnare och sjukligare ut än vanligt med sängkläderna bortplockade. Grannen samlade ihop det jag tappat och gjorde likadant. Sedan såg han sig omkring. Hans ögon sade: Hur fan kan man bo så här? - Hur fan kan du bo så här? frågade han mig. - Jag klarar mig, sade jag utan övertygelse. Varken ögonblicket eller omgivningen inbjöd till någon fortsättning på samtalet, och han hade vänt sig för att gå, när jag kom att tänka på Oscar Guedra. Jag försökte komma på en avledningsmanöver, vad som helst för att hindra grannens framfart, men allt gick för fort. Han var snart framme vid dörren - gör dig liten, Oscar! - sade på återseende, tog i handtaget, och fick syn på Oscar Guedra. Han såg undrande på honom, sedan på mig. - Det är en... klasskamrat, sade jag. - Jag förstår, sade min granne. Han tittade på Oscar igen, skakade på huvudet, öppnade dörren och gick. Kvar var jag, maktlös och homosexuell, och Oscar, som tycktes ha fått något hånfullt i sin förföriska gigoloblick.

Damn your mulatto good looks.

Den här bloggen förmår fortfarande överraska.

Det har visat sig vara svårare att kombinera bloggandet med mitt jobb som barnflicka än jag hade hoppats. Till exempel har jag under denna 10-talets första månad torkat fler rövar (min egen ej inräknad) än jag har publicerat inlägg.

Sprittande av ungdomlig optimism och uppfylld av tidens gåpåaranda skrev jag i december 2007 inlägget "Spännande vinter för fans of Sheen", där det glatt annonserades att "två nya, storslagna kassetter av Du&Jag, Johnny-Oh" samt frukterna av ett filmprojekt skulle släppas under vintern.

I mars 2008, när den sista snön låg fläckvis och patetisk i Norra Lindås, kom den första kassetten, Enter Sandy. I juli samma år släpptes Latke/Shtetl-produktionen Tonight on Late Show: Mr James Joyce!, lagom till Daily Sandy Sheens filmfestival. Och nu, lite mer än två år efter inlägget - som verkligen inte åldrats väl - kommer den andra utlovade kassetten. Du&Jag, Johnny-Oh - länge en av landets mest lovande folkgrupper, på slutet en ömkansvärd enmansduo - har därmed gjort sitt. Något från kassetten finns att höra på gruppens myspace, som du hittar här eller här.

Vadå "nej"? heter den.

Jag kommer att ha fullt upp med annat ett par dagar framöver, så det kan bli lite dåligt med nya inlägg under tiden. Ha överseende. På återseende.

41. 6. 2 090 661. <60 000 000. 3 281. 25. 9. 2. 89 004.

Hört under Sandy Sheens helvetesdygn som inneboende hos A. PETERSEN:


Torsdag, 16.00 "In, in!"

Torsdag, 16.01 "Jag har bara tre enkla regler här. Ett: du får inte vara på min halva av lägenheten. Två: du får inte vara i köket. Tre: du får inte titta i den förbjudna garderoben. Fyra: du får absolut inte röra dörrhandtaget. Förstått?"

Torsdag, 17.44 "Jaaa! Bapupa är klar för Kalmar! Vi får hoppas att han inte gör något dumt innan han flyttar, eller hur, Sandy? Permission to speak."

Torsdag, 18.11 "Nej, ingen mat."

Torsdag, 18.30 "Du ska ge mig pengar."

Torsdag, 19.42 "Vilka långa, smala, äckliga ben du har."

Torsdag, 21.35 "Du ska hålla dig på mattan."

Torsdag, 23.41 "Smek den, smek den!"

Fredag, 00.58 "Långa, smala, äckliga ben."

Fredag, 07.04 "Du ska ge mig pengar."

Fredag, 11.30 "Ge mig mynt."

Fredag, 11.48 "Du får välja - saxen eller bältet."

Fredag, 13.13 "Stopp ett tag, stopp ett tag - vad är det där?"

Fredag, 14.59 "Varför är det ingen som hugger tänderna i Erik Hamréns panna?"

Fredag, 15.22 "Okej, du får låna min skrivare, men då ska jag ha din förstfödde."

Fredag, 16.00 "Ut, ut!"

...skulle Thomas Vermaelen, Andrej Arsjavin, Robin van Persie och jag utgöra en tight enhet. Tillsammans skulle vi forcera ut Silvestre ur klubben.

...skulle jag hålla mig väl med Gaël Clichy, och aldrig nämna att han troligtvis har den sämsta vänsterfoten av fotbollsvärldens samlade vänsterfotade spelare, i förhoppning om att han genom sin bäste vän Kenny Gillet, vänsterback i Barnet, kunde introducera mig för Ismail Yakubu, min favoritperson i hela världen.

...skulle jag göra Alexandre Song till min sidekick. Jag skulle ta ifrån honom all fri vilja och den gnutta tankeförmåga han rimligtvis besitter, och träna honom i att instinktivt agera i enlighet med mina intressen. Han skulle sedan fungera som en Watson till min Holmes, en Zumberovic till min Petersen.

...skulle jag nog inte få särskilt mycket speltid.

...skulle jag umgås med Nicklas Bendtner, men ständigt göra det klart för honom att vi bara hängde tillsammans för att båda är skandinaver.

...vore nog en pistolduell med truppens självklare skojare, Emmanuel Eboué, oundviklig. Med klassiska upptåg som utvisningen på White Hart Lane och filmningen på Old Trafford i färskt minne, skulle jag nog göra processen kort med ivorianen.

...skulle jag föreslå Arsenals båda freaks of nature, jätten Philippe Senderos och hoben Jack Wilshere, att de löste sina storleksrelaterade bekymmer, och tog en viktig seger i kampen mot folks fördomar, genom att Wee Willy Wilshere satte sig på Senderos' axlar.

...skulle jag nog i övrigt vara ganska grym mot Jack Wilshere. Han påminner mig om en kille som var elak mot mig på lågstadiet.

Good for you, son. Now get me a bagel.

 

Visst, jag har inte varit särskilt produktiv under sommaren (ha!) - men det är avgjort bättre att ligga lågt, än att göra bort sig fullständigt. Något flera av mina edsvurna fiender till min stora glädje lyckats med: Magnus Hedman fick sparken från Ren idrott efter att ha gått runt med ett skålpund dopningsklassade tabletter - som han aldrig sett tidigare - i fickorna; Bono och hans glada band av mössprydda, skenheliga kukhuvuden drog ut på världsturné, och predikar numera sitt klimatbudskap för massorna från en specialbyggd scen på fyrahundra ton, som man fraktar från kontinent till kontinent; och även om jag inte har träffat menige Johan Aronsson under sommaren, kan jag utan vidare skratta mig till sömns bara genom att fantisera om hur han kan ha gjort bort sig i det civila.

Från ett håll har det dock varit oroväckande tyst: signaturen "Unicef må vara bögigt men rätt ska vara rätt", Daily Sandy Sheens meste kritiker genom tiderna, har, efter de där hektiska, men underbara försommardygnen (då det bland mycket annat slogs fast att jag älskar Vänner-spinoffen Joey), till synes gått under jorden. Men tro inte för ett ögonblick att han mattats i sitt korståg mot det otydliga; likt något slags rovfågel cirkulerande över någon typ av gnagare har han iakttagit mina skriverier, och bara väntat på rätt tillfälle att gå till anfall. Nu är tiden inne. Här är Unicef må vara bögigt men rätt ska vara rätts samlade tveksamheter från DSS.

---

I inlägget "Dussinmänniskor" (9 juni) förklaras Oscar Sundås vara den största dussinmänniskan i Emmaboda, vilket enligt skribenten tillhör regionen Värend. Detta stämmer dock inte: gränsen går åtskilliga kilometer norr om Emmaboda. Att förvränga fakta för komisk effekt är inget nytt för Sheen, men att justera geografin efter eget behag är respektlöst både mot sig själv och mot andra. Man kan förvisso inte förvänta sig fakta av en humorblogg - men humor då? Det här var ungefär lika roligt som The Drew Carey Show.

Med "Studenter, eller Dussinmänniskor II" (28 juni) försöker Sheen återupprätta sin kulturella trovärdighet genom att nämna That '70s Show. Detta lämnar en så dålig smak i munnen, att tankarna snarare förs till värdelösa That '80s Show.

I "Ytterligare frågor angående Confederations Cup" (30 juni) förkunnar Sheen: "jag har ett finare utvecklat sinne för ironi, och skulle aldrig använda samma skämt två gånger". Vilket han följer upp med att använda samma skämt två gånger. We are not amused.

I "Daily Silly Sheen" (en ordvits värdig Married... with Children, minst) från tolfte juli, antyds att Roque Santa Cruz gått till en klubb i Förenade arabemiraten. Detta är inte sant - Roque Santa Cruz spelar numera i Manchester City, ett engelskt lag. Jag - och en ytterst exklusiv skara andra läsare - vet dock vad Joey-fanet Sheen är ute efter: Man Citys ägare kommer från Förenade arabemiraten. Majoriteten som läser det här inlägget tar dock skribenten på hans ord, och lever nu, tack vare Sheen, under vanföreställningen att Santa Cruz spelar fotboll i ett arabland. För att förstå den fattiga poängen, måste man vara insatt i vad som skett i Citys boardroom under de senaste åren. Vi som gör det vet å andra sidan mycket väl att bloggarens lag, Arsenal, sponsras av Emirates, ett flygbolag från Förenade arabemiraten - så vari består egentligen skämtet?

Enligt "Apropå dussinmänniskor" (17 juli) skrev Sheen vid ett tillfälle en raljerande text mot överviktiga människor i "Daily Sandy Zine". Någon sådan tidskrift har aldrig existerat. Ett simpelt påhitt alltså, och allt för att kunna dra ett misslyckat skämt om tjockisar. Ett stilgrepp man skulle kunna förvänta sig av 2 ½ män.

Enligt inlägget "Et tu, Bono?" (förresten ett ordvits, som jag förstår, men inte uppskattar) från sjunde augusti, ska U2:s frontman, i filmen Joe Strummer - The Future Is Unwritten, ha sagt följande: "Joe Strummer was an influence on me - Bono". Jag har dock sett filmen, och så där säger han aldrig. Då jag utgår från att Sheen har sett filmen i fråga, sluter jag mig till att han försöker skämta. Resultatet skulle på sin höjd platsa i en serie som Fresh Prince in Bel Air.

Från samma inlägg: "Den horn- (titta noga) och solglasögonprydde irländaren". Kul. Om man gillar Dharma & Greg.

I "O, ye faithful" (15 augusti) försöker Sheen cyniskt lura i sina läsare att en imaginär "ond tvillingbror" skulle vara orsaken till bloggens förfall. Jag genomskådar förstås bluffen, men nio av tio visste nog inte vad de skulle tro. Ett simpelt spratt, på godtrogna läsares bekostnad. Här blir det tydligt vilken betydelse serier som Malcolm: ett geni i familjen har spelat i bloggarens liv.

I inlägget "Heja fotboll" (17 augusti) påstås Arne Hegerfors ha "varit kommentator i mer än hela sitt liv". Vad som för den oinvigde liknar en felskrivning, är i själva verket en typisk Hegerforsgroda. Skämtet går alltså nio av tio över huvudet - om de ens uppfattar att det är ett skämt. Och ska man tvunget skämta, så ska det vara tydligt att man skämtar. På internet har du inga burkskratt till din hjälp, joke boy.

Från samma inlägg: "i CanalPlus-studion grät och ejakulerade Jens Fjellström om vartannat". Det gjorde han inte alls. Var får du allt ifrån, Sheen? The Big Bang Theory?

I "Me & My Chauffeur Blues" (9 september) stavas ordet "rättstavning" fel. Ett sånt här skämt hade inte ens platsat i humorbefriade dramaserien ER, medan den fortfarande var en humorbefriad komediserie.

I den här stilen fortsatte det under september månad. "Analfabetfabel" (28 september) för närmast tankarna till Sabrina, tonårshäxan. "Skit" från nionde september visar exakt hur vasst Daily Sandy Sheen är nu för tiden - 7th Heaven-vasst.

I inlägget "Rätt ska vara rätt" (18 oktober) påstår Sheen att Magnus Hedman fått sparken från Ren idrott, därför att han gripits med dopningspreparat "som han aldrig sett tidigare". Vad han dock inte berättar, är att Hedman dömdes - och därefter fick sparken från sitt ambassadörsuppdrag - enbart för att ha haft illegala substanser i blodet - man lyckades nämligen inte bevisa att tabletterna var hans. Som vanligt kräver Sheen av sina läsare att de bortser från ytterst relevanta fakta, för att han ska få utnyttja sin smutsiga poäng. Det återstår att se varifrån han hämtar inspiration härnäst - Everybody Loves Raymond?

Sic semper tyrannis!

Målvakter:

Andreas Isaksson, 33 år, PSV Eindhoven. Stannade i Holland ett par år för länge både för sitt eget och andras bästa. Vänder efter VM hem till Trelleborg, varifrån han under sommaren följer slutspelet endast iförd kalsonger, med sina 199 centimeter krökta till fosterställning i TV-soffan.

Viktor Noring, 23 år, Wigan. Står på tillväxt bakom Kirkland i Premier League-laget Wigan Athletic. Ännu en utlåning till Notts County i League One kan vara aktuell.

Kristoffer Nordfeldt, 25 år, Bröndby. Franska klubbar har visat intresse efter bra spel i UEFA Europa League, men "Kristoffer stortrivs i Köpenhamn", enligt Nordfeldts agent tillika flickvän.


Försvarare:

Sebastian Larsson, 29 år, Portsmouth. Tappade lite av livsglädjen efter att ha flyttats ned till högerbacksplatsen i nyrika Birmingham City. Hoppades på en nystart i svensklaget Portsmouth - men även här blev det högerbacken för Larsson. En modern tragedi.

Alexander Östlund, 36 år, Djurgården. I egenskap av den sämre fotbollsspelaren offrades AIK:s guldfixare 1998 av Lagerbäck, när grupperingen Ibrahimovic-Mellberg-Wilhelmsson-Östlund skulle brytas upp under mitten av 00-talet. Först efter att Zlatan hoppat av, Mellberg gått i pension och Chippen dömts till livstids avstängning efter en rad huliganrelaterade förseelser under Mjällbys rekorddåliga allsvenska säsong 2010, tilläts Östlund komma tillbaka till landslaget.

Mattias Bjärsmyr, 28 år, Lille. Har efter mellansteget i Panathinaikos äntligen kommit till en av de stora ligorna.

Michael Almebäck, 26 år, Malmö. Står under hösten inför sin hittills största utmaning: att göra regerande mästarna MFF till Sveriges första Champions League-lag på fjorton år.

Andreas Granqvist, 29 år, Rosenborg. Rosenborg!

Jonas Olsson, 31 år, WBA. Kultfigur på Hawthorns - medioker i blågult.

Behrang Safari, 29 år, Espanyol. Fixstjärnan Safari har tyvärr inte lyckats stävja landslagets nedåtgående trend från sin ytterbacksposition.

Mikael Dorsin, 33 år, Djurgården. Skriver humoresker för DN vid sidan om.


Mittfältare:

Mikael Nilsson, 36 år, Halmstad. Cirkeln är sluten för "Mini", nu åter på Halmstads mittfält.

Rasmus Elm, 26 år, Bayer Leverkusen. Jagades av storklubbarna efter den makalösa succén i AZ, men den "bra känsla" för staden och klubben han fick redan under besöket 2009 förstärktes bara under en ny visit i Leverkusen fyra år senare. "Ett lagom steg i karriären", har både han och Thomas Wernersson kommenterat bosmanövergången.

Samuel Holmén, 30 år, Rennes. Den lille samurajen har vuxit till en gigant i det franska mittenlaget.

Kim Källström, 12 år, Real Mallorca. Med gamle antagonisten Zlatan ur leken har kapten Kim äntligen lärt sig att ta för sig i landslaget. Samt att cykla.

Gustaf Svensson, 27 år, Austria Wien. Harvar runt i den österrikiska ligan i väntan på bättre tider. Funderar på en återkomst till Allsvenskan - men poängterar att inget annat lag än Blåvitt är aktuellt.

Viktor Elm, 29 år, Sunderland. Tropiska sjukdomar kantade den gänglige smålänningens tid i Heerenveen, där han aldrig blev den där riktigt stora stjärnan. Det hindrade dock inte araberna i nordöstra England från att öppna kalebassen och erbjuda den andre Elm-brodern ett lukrativt kontrakt.

Emir Bajrami, 26 år, Udinese. Slickar kanterna på Stadio Friuli - nöter bänk i landslaget. Till förmån för…

Martin Olsson, 26 år, Portsmouth. Har sadlat om till yttermittfältare under Roland Nilsson i Pompey.


Anfallare:

Marcus Berg, 28 år, Hamburger SV. Siktade under säsongen som gick på att vinna Hamburgs interna skytteliga för första gången. Ljumskproblem och närmast elmandersk oförmåga i straffområdet satte stopp för även den ambitionen.

Rade Prica, 34 år, Rosenborg. Rade Prica!

Markus Rosenberg, 32 år, Bayern München. Trefaldige guldskovinnaren Rosenberg underpresterar i landslaget - men vad kan man egentligen begära av en kille vars parhäst heter...

David Elm, 31 år, Kalmar FF. Den tredje Elm-brodern lyder som lokalfotbollsreporter på Barometern under sportredaktören och mästermanipulatören Henrik Rydström, som efter avslutad elitkarriär manövrerade ut Jörgen Ström från sydöstra Sveriges tredje största tidning. Landslagsman på Pretty Boy Ola Toivonens bekostnad.


Förbundskaptener:

Jörgen Lennartsson, 49 år, och Tommy Svenssons flytande huvud i en skål. Den förstnämnde lever fortfarande på (den ganska relativa) succén i U21-EM 2009.

Sandy Sheen: Hallålå--
Peter Late: Why won't you just die already?

Marketingmöte på Elgiganten, september 2009:

- Det behövs en kort text till framsidan av vår åttasidiga annonsbilaga. Vem känner sig manad?
- Vad sägs om Lebohang?
- Killen på lagret?
- Precis.
- Från Kenya?
- Precis.
- Som inte pratar svenska?
- Precis.
- Eller engelska?
- Precis.
- Och är full hela tiden?
- Precis.
- Tja, vi låter ju redan en analfabet marknadsföra spelet... kör till!

Daily Sandy Sheen fyller tre år idag, vilket förstås bör uppmärksammas så lite som möjligt. Nej, det senaste året har inte varit mycket att hurra för, men häng med ett par år till; jag garanterar att femårsjubileet blir något alldeles extra.